Andalusien (Muslimska Spanien), det förlorade Paradiset 
Översatt av: al-islam.se
Mot slutet av åttahundratalet, var Spanien det mest folkrika, kulturella och industrialiserade landet i hela Europa och förblev det i århundraden. Dess handel med utlandet var makalöst, och under denna tid av ekonomisk tillväxt, började judarna som i stort sett hade utrotats av de kristna, växa igen i antal och frodades.
Andalusien, som det kallades, florerade inte enbart i ekonomiska termer, utan var även känt för att vara en av de största mötesplatserna för lärande, vetenskap, arkitektur, poesi, och konst. Detta under en tid då stora delar av Europa befann sig i medeltidens mörkaste århundrade. Det var i stort sett genom Andalusien som kunskapen som muslimerna besatt, sedan skulle sprida sig uppåt mot övriga Europa, vilket sedan utgjorde begynnelsen av den europeiska renässansen.
Muslimernas stora tolerans gentemot judar och kristna präglade Islams storhetstid i Spanien. Samtliga judar och kristna som accepterade de muslimska ledarna i landet tilläts behålla sina egendomar, trosläror och religiösa tillämpningar. Muslimerna tog sig först in i landet år 711 efter Kristus, med en armé på 30.000 man under kommendant Tariq bin Ziyads befäl. De tog makten från visigoterna (tillhörande germansk folkgrupp under folkvandringstiderna) som tidigare hade tagit den från romarna. Redan år 715 hade de korsat Pyrenéerna och styrde över ett område med 4 millioner människor. Inom loppet av knappt sju år hade fyra femtedelar av halvön erövrats och det islamiska kalifatet etablerades. År 733 hindrade den kristna armén muslimerna från att ta sig längre in i Europa.
Under särskilt 900- talets början övergick kristna till Islam i stora mängder. Samtidigt erövrade muslimerna Sindh- området, som numera är känt som Pakistan. Detta innebar alltså att Islam på mindre än 150 år expanderade från att innefatta en till en början liten grupp ökenfolk till att bli den största makten i hela världen. Denna framgång kunde uteslutande ha inträffat pga. att dess följare praktiserade sin religion ordentligt. Deras avsikt under sin frammarsch var huvudsakligen att sprida Islams budskap, inte att vinna egendom och krigsbyte. Var de än kom etablerade de ett system baserat på rättvisa, som ersatte samtida diktaturer och monarkier.
Icke-muslimer fick friheten att välja Islam eller behålla sin religion, i utbyte mot att betala en särskild skatt (Jiziyah), som gav dem dispens från militärtjänsten. Flera av dem omfamnade Islam endast för att de bevittnade det goda uppförandet och moralen deras erövrare hade.
Från 1000- talet och framåt var Cordoba Andalusiens huvudstad med en befolkning på 600 000 personer. Den utvecklades så småningom till en stad med 200 000 byggnader, 1500 moskéer och närmare 1000 allmänna badhus. Det fanns över en halv miljon manuskript förvarade i alla dess bibliotek. Stadens kärna hade ett kanalsystem och under nattetid fanns det till och med ljus på gator och torg.
Inom kort hade denna stad en infrastruktur som inte fanns i någon annan europeisk stad. Kristna kungar skickade till och med sina barn dit för att studera vid dess enastående universitet. Arabiska var då huvudspråket i den delen av världen. I dagsläget är det omvänt, många städer i muslimska länder är rena slummen och fjärran från någon infrastruktur och folk lider av fattigdom, krig, sjukdomar och dålig utbildning.
Det muslimska kalifatet i Spanien föll 1492, då Granada erövrades av Kung Ferdinand och Drottning Isabella. Dessa var samma ledare som gav Kristoffer Columbus tre skutor med vilka han påbörjade kolonisering, folkmord och slavhandel i Amerika.
Återstående muslimer och judar hade vid denna tidpunkt tre alternativ att välja mellan: 1) Att behålla sin religion, men lämna landet. 2) Konvertera till kristendom, eller att 3) bli avrättad.
Här kan man lätt förstå hur muslimerna efter åtta århundraden, förlorade Västeuropa till de kristna. Anledningen var att de inte längre utövade sin religion som de borde ha gjort. Efter all denna framgång följde förfall. Andalusien splittrades till flera emirat som krigade mot varandra, och tog ibland till och med katolska miliser som hjälpare mot sitt eget folk!
Och från Andalusiens tid kan vi (muslimer) dra mycket lärdomar. Vi muslimer måste inse att Gud, den Högste hjälper oss, om vi hjälper Honom i Hans sak. Detta innebär att om muslimerna praktiserar sin religion, så är framgång förprogrammerat, inte bara i det kommande livet, utan även i detta. Muslimerna förlorade Andalusien, Balkanhalvön, Indien och mycket mer pga. dem själva och deras felsteg. Det fanns inte mycket till motstånd när kolonialismen omintetgjorde den muslimska sammanhållningen och satte sekulära regimer till makten för att splittra och härska över muslimska länder. Och Gud är Givaren av framgång.
Tillbaka till digitaltidningen ZamZam
|
